Jag har drabbats av den stora tröttheten. En trötthet jag aldrig känt förut. Jag tror den kan liknas med utbrändhet. Jag känner mig utbränd. Vidbränd. Efter ett bra samtal med kuratorn bestämde jag mig för att sova. Sömn är en bristvara. Jag vaknar varje natt dyngsur av svett. För trött för att byta om, för kall och blöt för att somna om. Jag har ingen aptit. Får knappt i mig ett mål mat om dagen. De ganska få gravidkilona jag la på mig har snabbt runnit av, men jag glädjer mig inte åt det som jag trodde. Jag är bara trött och orkeslös. Med munsår och svarta ringar under ögonen. Ingen vacker syn direkt. Så idag har jag sovit, i ett tappert försök att komma ikapp.
Det mesta känns som ett krig just nu. Jag känner mig som en fånge på sjukhuset. Jag vill så mycket härifrån. Samtidigt som jag bara vill vara här. Jag får ont i hjärtat av att tänka på att sova en natt hemma. Det är otänkbart. Jag önskar att jag kunde, för jag skulle förmodligen må bra av det. Men det går inte. Tänk om något händer. Tänk om, om, om, om. Det går inte. Jag klarar av att lämna sjukhuset ett par timmar i taget, jag får nöja mig med det.
/S
Vi har i alla fall blivit med vagn. Och jag längtar efter att få rulla hem med Charlie i den. Herregud vad jag längtar.
