Och flytten
Jag hade haft en skitnatt. Den första utan morfin. Smärtan i magen, kapade magmuskler, nerver och så vidare, var en sak. Den brännande känslan i snittet en annan. Den värsta smärtan satt ändå i ryggen. Varenda muskel i hela ryggen var kontraherad, ihopdragen, efter fem dagar i sjukhussäng. Morfin var min lättnad, det enda sättet att slappna av. Istället fick jag Alvedon och Ibumetin. Barnmedicin, ett skämt. Jag blir nästan lite sur bara av tänka tillbaka på det. Hur som helst, jag hade sovit uruselt och blev väckt ur någon slags halvdvala av en läkare från neonatal. Jag hade tidigare blivit förvarnad om eventuell förflyttning då Charlie mådde så pass bra. Sjukvård handlar mycket om logistik, att fördela platserna.
Jag väcktes av information om flytt till Danderyd. Jag blev lättad. Vi trivdes bra på Karolinska, fick förstklassig vård (förutom morfingrejen då kanske...) men Danderyd känns mer som hemma. Jag har all min diabetesvård på Danderyd, min barnmorska och det var där vi hade bestämt oss för att föda. Hade vi hamnat på SÖS hade jag kanske fått panik, dom är säkert kanonbra där också, men jag har aldrig varit där. Jag var helt enkelt väldigt lättad och glad att det blev Danderyd.
Jag hann precis få i mig lite frukost och ta en snabbdusch innan jag tog mig upp till IVA, där Charlie låg i sin kuvös. Där höll de på att förbereda för flytt och jag mötte en sjuksköterska och en läkare från Danderyd. Jag fick nödvändig information och meddelade att jag skulle komma efter i bil. Charlie blev flyttad från sin kuvös till en stor rymdkapselliknande superkuvös. Hon blev ordentligt inpackad och jag kände mig faktiskt trygg. Dessutom lovade ambulansföraren att köra försiktigt. Hon rullades iväg och jag stapplade ner till min avdelning igen. Började packa ihop mina saker. Kom på att jag behövde få mig själv utskriven. Det var lättare sagt än gjort. Dom var inte supersugna på att släppa iväg mig, nyopererad, under behandling och så vidare. Fick recept på antiproppsprutor, risken för blodpropp är hög efter kejsarsnitt, efter att ha bevisat att jag vågar ta sprutan själv. Har ju bara haft diabetes i 17 år så det var ingen större utmaning. Oavsett, att vara på ett annat sjukhus än min bebis var uteslutet.
Mamma kom och hämtade mig. Vi lämnade kvar mina fina blommor, jag fick beröm för gott humör och kämparglöd av läkaren och kramar av barnmorskorna. Det var fint. Tusen, tusen tack alla ni på förlossningen, antenatal, IVA-neonatal på Karolinska. Vilket jobb ni gör!
Jag kom med ny energi och kraft till Danderyd. Och här är vi nu. Det lutar åt familjerum i helgen. Vi längtar!
