Som sagt, tiden står still på sjukhus. Att det är valborgsmässoafton i morgon känns absurt. Maj i övermorgon. I juni ska vi ha barn. Ehh. Nej just det. Jag liksom tankevurpar om och om igen. Men det är väl så, jag var ju ändå gravid i sju månader och hjärnan är på något sätt fortfarande programmerad att beräknad födsel är på midsommardagen. Samtidigt känns det jättekonstigt att Charlie egentligen skulle ligga i magen nu. Att hon fortfarande är liten med sina 2262 stolta gram och 46 ståtliga centimeter. Trots att vi är på neonatal så ser vi aldrig några andra bebisar. Charlie är alltså, enligt oss, en helt vanlig bebis. Vanlig fast ovanligt fin.
Det är märkligt att ingen har träffat Charlie än. Lite som att vi har hittat på henne. Det kommer väl kännas mer verkligt när vi får slå hål på bubblan och släppa in er. Jag längtar efter att få visa upp henne, min bebis, mitt barn.
I dag mår vi bra, alla tre.
/S
skriven
Å då mår jag osså bra.
Jag känner henne, konstigt nog lika mycket i kroppen som i knoppen.