ilovecharlie.blogg.se

Fokus nu ligger på amningen. Hon tog bröstet väldigt tidigt men orkar inte äta särskilt länge. Och när det blir för jobbigt sjunker syresättningen. Därför sondmatas hon. Jag ammar henne innan varje sondmatning, en kvart var tredje timme och hon blir bättre och bättre. Vi har dom senaste dagarna kunnat minska mängden mat i sonden för att hon får i sig en hel del när hon ammas. Läkarna är imponerade. Vanligtvis börjar prematurer ta bröstet runt vecka 34-35, så Charlie ligger steget före och är en riktig superbebis. 

Hennes syresättningsdippar blir dessutom färre och färre. Underbart. Det är dom som håller oss kvar. Fortsätter det så här är vi hemma om ett par veckor. Då kommer vi få hemsjukvård istället. Guld. 

I morgon ska vi gå igenom min förlossningsjournal med en barnmorska. Det har tagit mig en månad att smälta allt, men jag behövde tiden framförallt för att få ro nog att ta in information om vad och varför det gick som det gick. Det är klart jag undrar om det var något jag gjorde eller inte gjorde som påverkade det hela. Diabetes, träning, sex, flytt och så vidare. Och framtiden. Vi vill inte hamna här igen. Verkligen inte. Men Charlie förtjänar ett syskon. Går det ens? Vi får se vad hon säger i morgon, ska oavsett bli skönt att gå igenom det. 

/S