42 nätter
Jag ligger i min säng. I min nya säng som jag endast spenderat en halv natt i förut. På mitt bröst ligger Charlie. Hon har precis ätit och ska snart sova i sin nya säng. Vi har lämnat de plastiga, knöliga sjukhussängarna bakom oss. 42 nätter har passerat sen jag sov en halv natt i min nya säng.
42 nätter var inkörsporten till ett nytt liv. Mitt nya liv med Charlie. Och mitt nya liv med Rasmus, för det blir aldrig som förr. Bara bättre.
Bloggen slutar här, jag är ingen bloggare. Där bloggen slutar börjar livet. Några veckor med hemsjukvård innan allt är "normalt" men nu är vi fria.
Tack Rasmus för att du är allt jag någonsin kunnat önska mig i livet. Allt och tusen gånger mer. Utan dig hade jag fastnat i det svarta hålet. Jag älskar dig!
Tack mamma för att du alltid ställer upp för oss. Kravlöst. Du är bäst och min stora idol.
Tack Kattis och Lisa för all hjälp med lägenheterna. Guld värt!
Tack Bella och Björn för maten. Underbart!!!
Och tack alla ni som tänkt på oss. Tack för pepp, kärlek och lyckönskningar. Det har fått oss att orka kämpa hela vägen i mål.
/S
skriven
Bloggare eller ej, skriva måste du fortsätta med. Du har förmågan att uttrycka dig, du skriver korrekt och du har något att berätta. Puss!